Det knastrade till under hennes fötter och en kall vind svepte in genom det krossade fönstret. Andedräkten bildade vita moln även innanför de automatiska dörrarna som stod och slog orytmiskt. Hon halvsprang genom korridoren vars enda belysning var några få blinkande lysrör, medveten om förbudet att springa över huvud taget. När hon kom fram till datasalen stannade hon. De flesta datorerna verkade ha stängt ner för alltid och de få man fortfarande kunde höra ett svagt surrande ifrån vägrade starta upp. Irriterat rörde hon sig runt bland datorerna och försökte få liv i någon av dem. Hon gick ner en våning och gick runt bland bibliotekens datorer innan hon hittade en som verkade vilja samarbeta. Hon drog fram en stol och loggade in, öppnade ett textdokument och tittade på klockan. Halv elva. Hon tog fram mobilen för att ringa ett samtal när hon upptäckte att hon inte hade någon täckning. Med en suck reste hon sig och gick ut ur skolbyggnaden. Detektorn hon tvingades passera när hon ville in eller ut ur en skolbyggnad pep till och för någon sekund lyste några få röda lampor. Trots att det inte märktes på hennes min kände hon sig förfärad när hon såg siffrorna lamporna bildade och hon skyndade sig ut på gården. Det var inte förrän hon slagit in halva mobilnumret till sin arbetspartner som en obehaglig känsla slog henne. Hon var ensam där.
Två månader tidigare
N hällde upp sin halvbrända gröt i en djup tallrik och satte på tv:n. Nyhetsvärden berättade att gårdagens forskarprogram visat en skrämmande upptäckt och så kom en tryckande tystnad innan ett klipp spelades upp. Repotern för inslaget om upptäckten av ett nytt virus pratade med slö, monoton och ointresserad röst. En kvinna med brunfärgat hår i övre medelåldern från ett framstående universitet intervjuades om upptäckten, i bakgrunden såg man professorns laboratorieassistenter pipettera ur små flaskor till mikropipettplattor och sedan kom en scen där en platta sattes i en spektrofotometer för att mäta absorbansen. Medan repoterrösten talade visades sedan grafer på den ökade aborbansen och slutligen en världskarta där man kunde se virusets spridning. Tillbaka i tvstudion hoppades morgonvärdarna på att ett botemedel snart skulle hittas. N tittade på klockan, blötlade disken, borstade tänderna och gick till sin föreläsning.
Tre veckor senare
”Ska vi sätta oss på ovanvåningen eller?” frågade N när de andra två anlänt. Hon samlade ihop sina grejer och reste sig. De gick upp för trappan, letade upp en ledig dator och satte sig ner. S loggade in och öppnade textdokumentet de arbetade i. ”Vem hör av sig till A om var vi sitter?” undrade hon. ”Redan fixat” svarade K och var irriterad. ”Jag förstår inte, hur svårt kan det vara att komma i tid egentligen? Ska vi behöva ringa och väcka henne varenda dag eller?” hon slängde ilsket ner sin mobil i väskan och lutade sig fram för att läsa igenom det som skrivits under gårdagen. ”Seså, ta det lite lugnt, helt ärligt är jag glad att hon inte dyker upp, vi jobbar mer effektivt utan henne. Sen är det hennes problem om hon inte känner sig delaktig.” S trummade med fingrarna på tangentbordet. ”Ska vi börja eller?” Två timmar senare skyndar A in genom dörrarna och sätter sig ensam vid en dator. Hon säger ingenting och ”grupp 10” döljer inte sin irritation.
De var snart klara, bara de sista smådetaljerna putsades på och alla tre kände sig nöjda. De ignorerade det faktum att A som vanligt inte var där, det var slutdiskuterat sedan länge. N och S bråkade om en meningsbyggnad när A väl dök upp och satte sig på en stol bakom dem. ”Vad är det för fel på dig? Kan du inte komma i tid eller vad?” frågade K surt. A sa någonting men ingen lyssnade, de gjorde sig i alla fall inte besväret att svara. När de var klara för dagen loggade N in på sin studentmail för att kolla om de fått någon information om nästa kurs. Bland hennes logg över senaste meddelanden fanns en notis från rektorn, hon läste meddelandet: AH-detektorer sätts upp.
Den senaste tidens massiva spridning av det så kallade AH-viruset har lett till att universitetets ledning beslutat att AH-detektorer ska sättas upp vid samtliga av skolans in- och utgångar.
Dessa kommer fungera som en sluss och skyddar studenterna från smittspridning. Studenter som har högre procenthalt än 50% kommer inte släppas in. Detektorerna kommer sättas upp under veckan. N loggade ut och gick mot busshållsplatsen.
Många hade kommit på tricket att springa för att komma i tid vilket i sin tur hade lett till att förbud mot spring i korridorerna beslutats och vakterna vid slussarna fick med våld avlägsna personer som hade för höga halter av det virala ämnet i kroppen. ”Grupp 10” liksom många andra studenter hade slutat reagera när detektorernas lampor börjat lysa rött och vakterna släpade bort ytterligare en person som kommit försent. Trygga från insidan av universitetets väggar satt de och jobbade med en power point-presentation. ”Jag behöver gå tidigare idag” sa S samtidigt som hon bytte färg på texten så den matchade bakgrunden bättre. N gav henne en frågande blick men sa inget. ”Jag ska till tandläkaren och bussarna kommer inte i tid längre” sa hon. De andra nickade. ”Det är skrämmande hur det här viruset sprider sig, det känns som om ingenting hjälper” sa K. Plötsligt kom A inrusande genom dörrarna och satte sig bredvid dem. ”Öh, hur kom du in?” frågade N och brydde sig inte om hur tydligt det märktes att hon tyckte A var den största smittbäraren av AH-viruset som existerar. ”Det var ingen där” svarade hon bara. N tittade upp från datorskärmen och stirrade på detektorslussarna. Mycket riktigt stod inga vakter vid ingången och många sena studenter tog tillfället i akt och smet igenom. ”Konstigt, har de inte kommit tillbaka från lunchen än? Och var är avbytarna?” N funderade högt. K suckade uppgivet.
Hon var sen, hon var fruktansvärt sen. Det var ingen idé att ta bussen för den skulle aldrig dyka upp. Cykellåset var fastfruset men det var ändå för halt för att cykla. Trots att varken tv eller radio sändes längre, varken tekniker eller repotrar kom i tid, satte hon på tv:n i ett hopp om att någon förbättring skett, men det var bara svart i rutan. Hon struntade i frukosten och klädde på sig ytterkläderna så fort hon kunde. Hon vågade inte springa av rädsla för att en flåsig andedräkt skulle avslöja henne när hon väl kom fram, istället småjoggade hon eller gick i rask takt hela vägen till universitetet. Det hade verkligen gått snabbt. På bara någon månad hade viruset spridit sig över landet och lämnat förödande konsekvenser efter sig. Inte bara det att folk alltid kom försent, många gånger dök de inte upp över huvud taget, oavsett tid på dygnet och det gällde allt och alla. Först hade hon inte tänkt på det, en sen buss där och ett sent flyg där, det hände väl alltid någongång, det samma gällde för inställda tåg eller en försenad föreläsare. Det var först när räddningstjänst och läkare inte kom i tid som man verkligen hade börjat inse allvaret. Fler och fler personer dog i olyckor då försenade människor tappade all kontroll i desperata försök att komma i tid och fler och fler hade smittats när kontrollerna slutat fungera. Försenade vakter smittade av försenade studenter som i sin tur bar smittan vidare. Epidemin var sedan länge ett faktum då fler och fler städer och länder upphörde fungera. Så beroende man var av varandra. N kom in på skolans område och saktade ner till en lugn gångtakt. Ett fönster som krossats av en förbannad student för flera veckor sedan var fortfarande olagat och de automatiska dörrarna som behövt repareras för vad som kändes som en evighet sedan stod och slog. Det enda hon tänkte medan hon halvsprang genom den dåligt belysta korridoren var ”hoppas de inte får tag på mig”. Hon hade aldrig tänkt på hur illa det faktiskt var. N försökte hitta en fungerande dator, hon hoppades på något sätt att viruset skulle gå att bekämpa så länge hon gjorde det hon skulle. När hon väl hittade en dator som ville samarbeta slog det henne att resten av hennes grupp inte var där. Hon tittade på klockan. Halv elva. Med en suck märkte hon att mobilen inte hade täckning så hon skulle vara tvungen att gå ut. Orolig över att datorn skulle sluta fungera om hon loggade ut igen lämnade hon den som den var. Förhoppningsvis skulle andra se det öppnade dokumentet och låta den vara ifred. Hon gick igenom slussen och trots att lamporna bara blinkade till hann hon se resultatet. 98%. Hon försökte att inte röra en min samtidigt som kalla kårar löpte längs hennes rygg. Hon började slå in sin väns nummer när hon fick en olustig känsla i kroppen. N tittade ut över området. De flesta byggnaderna runt omkring var mörka, någonstans långt borta kunde hon höra en ljudsignal som skulle fungera som en varning, antagligen från kemibyggnaden. Solen var i moln och diset gjorde det hela till en mycket dyster plats. ”Det är ingen annan här”, tänkte hon förtvivlat.
